HEJ !

Nu är det 7 juni och jag har skickat in mitt manus till min fjärde bok.

Äntligen blev jag klar med att lyfta fram personerna från 1700 talet upp i en bok.

Jag vet att före 1700 var trakterna obebodda , fråsett jägare och fiskare som rörde sig i markerna.

Nu vet jag vilka som sprungit på samma ås , på samma backe, på samma  ängar som jag sprungit som barn. Jag känner Adam och Anna och deras friska starka barn. Jag har en aning om hur deras liv var. Men jag kan fortfarande fundera över deras liv - hur deredde sig mm. 

Jag vet vem som startade  Pirttijärvi och vilka som bott där sedana 1800- talets början. 

Jag har fått namn på de peroner som var med om katastrofen när den stora sjön Mukkajärvi förminskades till en liten sjö.

Det här har jag arbetet med i flera år,  men livet bjuder på annat än skrivande ,så avbrotten har varit många. Jag har skrivit   dokumentära berättelser kring dessa männikor fram till början på 1800-talet.

Jag kunde sammanknyta peronerna med Matilda när en kvinna vid namn Eva levde långe.

I sommar släpper jag boken. Jag återkommer om exakra tider.

Ha en god tid i sommar du som läser detta.

 T Helena

 

 

 

 

 

12 april 2018.

Ett nytt år - Ljuset börjar återvända - här hos mig har snödropparn varit framme för några veckor sedan.

Nu när värmen och ljuset har kommit så sträcker de sig än högre mot ljuset och höjer sina klockor som meddelar om än med svaga vibbar att livet i markerna återuppstår. Några meter från nödropparna har den  gula vintergäcken på sin stadiga stammar börjat sträcka på sig och visa sina glättiga kronblad.

Jag har också sträckt på mig ordentligt och strävar efter att bli färdig med min fjärde bok - men det krävs koncenteration för att omma vidare. Livet blir ju aldrig som vi planerar - det händer saker kring oss som gör att våra planeringar av tiden bryts. Så har det varit för mig - men ljuset ger ny kraft och nya möjligheter att arbeta vidare.

Jag är klar med 1700 talets nybyggartid - Jag har fått lära känna många människor från den tiden genom de händelser som har drabbat dem. Det är mina släktingar från den tiden. Samtidigt har jag förstått vad viktigt det var att den här kolonisationen av nybyggen kom till. Hur hade människor klarat sitt liv och sin framtid när familjerna växte. Någonstan måste de ta vägen för sin försörjning och det blev nybyggena på 1700- talet som erbjöd dem nya möjligheter under hårt arbete.

Nu är jag i början av 1800- talet och kan förstås inte skriva allt som jag får fram genom mina forsknngar i olika källor. Det måste bli en bok som folk -som du som läser detta orkar följa i en berättelse.

Med hälsnigar

Tyra Helena

 

 

 

 

27 december 2017

Dagarna på året 2017 börjar snart ta slut och nya dagar bjuds oss under 2018.

Ja livet bjuder oss nya dagar att fylla med närvaro i varje stund. Ja, varje stund är väl värd att tas emot med värdighet och respekt. Respekt för den vi möter, men också med respekt för oss själva, för vår egen tid, vårt eget välmående. Det lilla korta bemötandet med ögonkontakt  i snabba kontakter kan ge en annan människa hopp och glädje. Ett par ögon som såg, kan följa en människa  och ge ljus för dagen. Inför det kommande året önskar jag dig som läser mina rader,  små stunder av ögonkontakt med närvaro - som kan bära dig, men också den du kommer att möta under nya dagar under 2018

 

November 2017

Den 20 nov. vaknade vi med pudersnö på marken i Uppsala.

Det blev ljusare, men ack det skymtar gröna grässtrån och löv under snön- så lite är det, men ändå snö.

Vi njuter av det, så länge den finns kvar. Vårt mörka årstid är inget mot de som våra förfäder och förmödar hade under 1700 och 1800 talet. På 1900-talet var det lite lättare för då fanns det fotogenlampor.

Jag har försökt föreställa mig hur de levde på 1700- talet under vintern när de ljusa timmarn vara få.

De har suttit vid brasan  som enda ljuskälla eller tjärstickor stuckna in mellan trästockarana. De hade nog ett avsevärt lugnare liv än vi. De sov nog många fler timmar än vad vi gör. De var utvilade och nöjda.

Mat behövde de, men i mindre mängd när vilotimmarna var fler.

Går det överhuvudtaget för nutidsmänniskan att föreställa mörkret , kylan och det sega livet under vintern. Kroppen vänjer sig lite i sänder vid lägre temperaturer även inomhus.

Här är jag och befinner mig i början på artonhundra talet i mitt skrivande. Jag funderar på när jag ska låta familjen skaffa sig en häst. Det fanns hästar på 1600 - talet  även om renen användes som dragdjur frekvent på vintern.  Det var heller inte enkelt att få kontanter för köp av en häst. De kunde förstås jaga det dyrbara viltet  och idka köpeshandel.  

Ha en gott novemberslut  och snart  lyser  ljusen i  advent.

  

April 2017.

Solen lyser och det är ljuvligt  ljust. Nästa minut mörknar det något och snöflingor faller ner över vår gräsmatta i Uppsala. Vädret just nu är ombytligt. Våra tulpaner har böjt sig djupt ner mot marken under  nattens frost ända ner till -4 grader.De söker värme från moder jord. Tänk när värmen kommer på dagen så reser de sig igen. Krokusen orkar stå rak efter  kalla nätter.Hur många stränga nätter orkar de med innan deras celler sprängs  sönder.

Naturens krafter är ändock otroligt starka. Tänk på alla människor i våra flyktingläger som bevara hoppet om en bättre framtid efter alla kyla och alla umbäranden. Låt oss fyllas av beundran över deras inre styrka och låt oss sända en bön att de ska orka bevara hoppet tills att den befriande signalen kommer , signalen om att de kan återvända till de trakter där de hade sitt hem. Där de kan bygga upp sina  liv igen. Må de vara allas vår önkan och hopp vi som ändå har våra hem bevarade.

Min hälsning under och efter påskens tid.

 

December 2016

Med mörkret har vi fått en annorlunda syn på livet.

Mörkret bjuder oss att vila mer än vi gör annars.

Mörkret ger ro för själen och för våra ögon.

Våra ögon glider från det ena ljuset till det andra.

Flämtande lågor från stearinljus och öppen eld ger ögonen vila och ger oss ro.

Datorskärmar och mobiltelefoner ger skarpare ljus, har krav på ögonen.

Visst älskar vi ljuset mer än mörkret, men mörkret har också  budskap till oss.  

Mörkret är som en mjuk famn och när vi tar emot mörktret med öppen famn

och öppet sinne, så fyller det oss med ny kraft och ny ro.

Så levde våra förfäder innan det elektriska ljuset kom.

Det hade inget annat att göra än att bemästra mörkret genom att lugna ner  sig

med arbeten, komma till ro inför natten och sova en lång natt.

Så funderar jag om mörkret och ljuset.

Tänk mörkret kan aldrig tränga sig in i ett upplyst rum,

men däremot så kastar ljuset in sitt sken i ett mörkt rum.

Det tål att fundera på när det gäller våra egna liv.

Det mörka kan aldrig ta över ett inre som är upplyst av sanningen.

Sanningen  är som ett ljus inom oss.  

Sanningen gör oss fria.

 

1 februari 2016

Tiden rinner iväg , nej den rinner inte, utan den fylls dag för dag med aktiviteter.

Sommaren 2015 var jag fem veckor i min härliga sköna  hembygd i Tornedalen, närmare bestämt i Övertorneå , Svanstein och Hedenäsets församling. De ljusa dagarna och nätterna bidrar med krafter och arbetslust. Sedan kommer hösten och det vänliga mörkret börjar  omsluta oss igen. Rytmen på våra breddgrader ger oss omväxling. Vi har att längta till nästa period på året.

Det är oroligt i världen på många håll. Det gäller att tänka som en klok människa sade. Jag är lugn för att det är så oroligt i världen.  Ja det handlar om att vara stilla och bevara sitt inre lugn trots oron runt om kring oss. Varje människa som förmedlar lugn till sin omgivning förebygger att de onda sprider sig. Vi kan ju bara vara här, där vi är. Här vi ska leva våra dagar, inte i oron i världen som vi inte kan påverka annat än genom att leva närvarande  här.

Januari har varit isande kall i norr och lite har vi känt av det även i Uppsala.

Min oförglömliga vinterresa till Tornedalen gjorde jag i vecka 3 i januari. temometern visade på - 36 när vi startade vår bilresa från Mukkavaara till Överorneå den 21 januari. Det tog 40 minuter att resa dessa fyra mil till kyrkbyn. Mina tankar gick till våra förfäder som fick sitta i fem timmar i släden för att komma till  kyrkan. Vi kan utgå från att de inte startade sin slädförd när kylan var ihållande. De hade nog tid att skjuta på sin resa, som i allmänhet handlade om begravningsresor vintertid. Så var det också med min resa. En stor skara människor hade samlats i kyrkan för att följa Jänkisjärvis äldsta invånare på hans sista färd.Det var +13 i kyrkorummet, men ingen klagade. Det var trots allt - 33 grader utomhus. Allt avlöpte väl.

Det är annorlunda och spännande med kylan. Jag är van med kalla vintrar  sedan min barndom, men jag har inte upplevt en likande kyla på ett fyrtiotal år. Härligt uppfriskande. Tänk vi klarade oss i kylan som barn utan alla dessa välisolerade kläder som vi har numera. Men, men, vi hade yllekläder på oss och yllet värmer bäst. Med helylle hälsningar till dig som läser mina rader.

 

7 april 2015.

Solen skiner från en klarblå himmel och termometern visar 14 grader ännu klockan 19.

Helt plötsligt blir det varmt. Ljuset har återvänt och vi gläds åt allt liv i naturen som tar fart  över hela Sveriges land.

Må du som läser min hemsida ha det gott. Det kommer alltför många berättelser om hur svårt livet kan vara på olika orter och av olika anledningar. Vi orkar bära de närmaste, dem som i känner till och vi får genom våra tankar och böner överlämna all nöd i en större rymd av medkänsla. Så får vi leva vidare efter påskens tid som ger oss tilltro om  att det finns en tid efter vårt jordiska liv.

Det hälsar jag er med förtröstan. 

  

21 juli 2014

Det var kallt i Övertorneå fram till midsommar. Vi fick klä på oss extra. Solen den var ändå uppe dygnet runt , men de kalla vindarna kylde ner solens härliga strålar. Solen sken rakt in i mitt sovrum kl 24 så jag fick lov att fälla ner persiennerna för att kunna sova.  Det var svårt att släppa dagen till sömn när det var bedårande vackert med den blänkande sjön som utsikt.

Alla glada och varma människor minskade på det kyliga utomhus. Nu är jag i Uppsala och saknar ljuset och tänker på alla goda möten.

13 februari 2014

Några lugna  veckor i januari  har bidragit till att jag har fått tid att sitta vid min dator och bearbeta det som jag skrivit tidigare kring min tredje bok om livet i Mukkavaara. Jag har dessutom skrivit färdigt de kapitel  som behövs, för att tredje boken om min farfars och farmos familj ska bli en helhet.

Bokens titel blir: Matildas sonhustru - hur kunde hon?

Matildas äldsta son Iikka gifte sig och byggde sin tillvaro tillsammans med hustrun Fiia i närheten av Matilda och Johan. På den tiden delades jorden till söner och då kunde två familjer försörja sig med jordbruket. Behovet av  kontanter var inte stort - man redde sig med det som jorden och djuren kunde producera. Man tog vara på det som naturen gav.

Mer än en gång stannar jag upp inför de ord som jag skrev som inledning till först boken om Matilda.  

De kunde något som vi inte kan idag.

De visste saker som vi inte vet om idag

De hade mindre boklig bildning

men de var bildade i mänskligt leverne. 

Idag åker jag till Enköping för att möta finska kvinnor som samlas varannan torsdag till samtal om livet och våra andliga behov.  Jag har hoppat in som vikarie i väntan på att Uppsalas och Enköpings finska församlingsgrupper ska  få sin nya finsktalande präst.

Jag har haft glädje och nytta av vårt egna språk, vår finska, vår meän kieli  som min hembygd gav mig som gåva i min barndom.

Tyrahelena

 

 Lördagen den 4/1 2014.

Ett nytt år , nya utmaningar , nya glädjeämnen, nya bekymmer, nya sorger kommer att möta oss var vi än befinner oss.

Årets vinter är en utmaning till oss som brukar vilja åka skidor. Ingen snö i Uppsala, försvinnande lite snö i Sundsvall, i Luleå är det plusgrader och det går inte att åka skidor, snön minskar för varje regnskur. Men i Mukkavaara finns det snö, där kan man åka skidor på spåret som Samuel dragit upp. Visst det blev halt även där när regnmolnen  droppade ner sin tyngd även där över Matildas och Johans minnesmarker.

De kanke också drabbades av liknande vintrar någon gång, när det regnade över den vita snöytan, men vägarna var inte plogade på samma sätt och med häst och släde kom man framåt. Hästen hade sina stadiga hovar att ta sig fram på, inga snurrande hjul.

När vi inte kan åka skidor i Uppsala så får vi leta oss ut till torpet och passa på att göra små averkningar som vi haft i våra planer under lång tid. Vi behöver ljus på tomten och därför får en mindre gran och några lövträd bli fällda. Det gäller att fälla granen så att den hindras att skada våra två ekar.  

Under advent och julhelgen har jag gästat Enköping och hållit gudstjänster där för den finska församlingsgruppen. Till min glädje fanns där även sådana som härstammade från Ylitornio det vill säga vår grannförsamling på andra sidan älven vid Övertorneå.

Jag arbetar med att fullfölja min tredje bok som kommer att handla om min farfar och farmors familj och deras liv i närheten av Matilda och Johan.

Nu hälsar jag varmt till dig som tittar in på min hemsida -- ett gott friskt 2014.

 

 Söndagen den 13 oktober 2013 Tacksägelsedagen.

Stor tacksamhet kan vi känna i vardagen över allt som fungerar i vårt land trots att livet kan bjuda på motgångar.

Jag var till Enköping för att möta en grupp kvinnor i den finska församlingsgruppen.

På bilresan formade jag några meningar:

Lönnarna brinner - Aspen skriker  ut  sin gyllengula  glädje.

Kaskader av olika gula nyanser blandas med granarnas mörkgröna färger.

Björkarna blad lyser  tunna om tonårsflickor blossande kinder.  

Tack för att livet tåga finns trots bladens död.

 Den 29 maj 2013.

En  klok skomakare hängde i maj månad upp en skylt på sin dörr där det stod. Stängt mellan hägg och syren. Han ville njuta av den finaste tiden på året nämligen tiden då allt i naturen väcks till nytt liv .

I Uppsala har våra tulpaner blommat i omgångar men det varma vädret gjorde att somliga blommade ut fort. Ett hörn av vår gräsmatta är prydd av ljuvligt ljusblåa förgätmigej. Jag fick en fin bild av min syster i Luleå med ett dike fullt av gula kabbeleka. Då väcktes mina barndomsminnen till livs. Till examen i juni sprang vi ner bakom  Martin Rönnkvist stolpebod, nerför den branta slänten,  ner mellan sälgen och där i diket hittade vi kabbeleka som vi plockade in till skolsalen inför examen.Blöta blev vi om fötterna , men sådant stör inte. De slokade visserligen fort  men vad gjorde det. Vi hade i alla försökt pynta.  Vi hade nog behövt sjunga; Kabbelekan ute i dikena står istället för blåsippan ute i backarna står. Blåsippan som vi aldrig sett i verkliga livet. Eller vi hade kunnat sjunga Häggen står så vit och grann i skogen, med melodin granen står så grön och grann i stugan. 

Trots våren som har tagit mig i anspråk med sådd och rens i trädgård och torp så har jag koncentrerat mig vissa dagar och skrivit kapitel för kapitel till nästa bok. Det är  spännande att hitta nytt material och sedan länka ihop det med mina förfäders liv. jag hisnar när jag tänker med  vilken styrka de tagit emot livets oberäkneliga händelser och ändå levt nöjda.

Detta är min vårhälsning till dig som besöker min hemsida.

  

  4  april 2013.

På min påskresa till Sundsvalls trakten har jag  besökt Landsarkivet i Härnösand.Det är givande och spännande att få sitta en hel dag med material och läsa. Jag hittade material kring nödåret 1903. Där fanns skrivelser till Landshövdingen med klagomål om orättvis fördelning av nödhjälp i en del socknar  och flera rörande ödmjuka brev med önskemål om hjälp. Till min glädje noterade jag att många hade skrivit på sitt eget språk nämligen finska.  Det fanns också brev på svenska. Med sorg kan jag konstatera att människor många gånger är beredda att sko sig på olika sätt.

Jag kunde också  bese det pågående bygget av bron över sundet i Sundsvall. Med denna bro behöver inte den myckna trafiken på E4 gå genom stadens centrum. För hundra år sedan fanns här bara en enkel kärrväg som gick från Gävle till Haparanda. Ridande kunde det gå något snabbare än med häst och kärra.

Sedan vandrade människor långa sträckor på dessa kärrvägar och stigar för att komma till nästa stad. 

 

Den 16 februari 2013

Jag blir lite fundersam över att jag inte skrivit på länge på den här sidan.

När jag var till Övertorneå på boksläppet av min andra bok " Matildas liv efter alla födslar" fick jag en fråga om jag skulle komma med en tredje bok. Ja, den kommer,  svarade jag, för jag har en hel del material som jag fått berättat för mig och  jag vill gärna formulera det till en tredje bok.

Jag har småplockat med mitt material under hösten. Livet blir inte alltid som vi planerar. Det kom många händelser på min väg under sensommaren och hösten som jag ville finnas med i. Efter nyår har jag fått möjlighet till många dagar för skrivande. Det är mycket spännande läsa igenom gammalt nertecknat material och att söka efter nytt material. Jag har sökt efter uppgifter för att fylla på med det som jag inte haft kunskap om. Jag kanske inte skriver just om det jag hittar, men för att göra berättelsen trovärdig och sann så behöver jag vissa data. Jag vill  sitta dag efter dag och bli färdig med den tredje boken, där Matilda också är med, men handlingen är förflyttad till Matildas äldsta sons familj, det vill säga min farfars familjs liv och händelser. Den här boken  kommer närmare de människor som är bekanta för många av mina läsare i Tornedalen.

Uppsala har haft fint vinterväder i omgångar sedan december. Vi har kunnat spänna på skidorna alldeles vid husknuten och ta en skidtur ut på gärdet.När det hade töat en gång i januari och det blev kallt igen så kunde vi faktiskt åka skidor på skaren på skuggiga platser en mil utanför Uppsala. Då glider det lätt.

Jag önskar dig som läser detta en god fortsättning på år 2013.

Den 2 nov 2011

En märklig tid med en varm november. Idag har jag plockat ner några vindruveklasar från vår fina vinranka på verandan. Små blåa druvor med stor kärna , men mycket söta och goda i smaken.

I sommar tjänstgjorde jag i min barndomsförsamling och fick då ha gudstjänster i byarna. Bland annat var jag till min hemby hos Irma Johansson Rönnkvist och hade en söndagsgudstjänst. Det var lika trångt som det brukade vara i min barndom när prästen kom ut och hade kirkkonmenoia. Alla bjöds på välsmakande kaffe  med bröd. Pappas kusin Ivar som bebor sommartid det hus som har varit Matildas hem under hennes mesta levnadstid erbjöd generöst några långväga gäster att bese huset. Det var mycket uppskattat.

För övrigt gav mina fem veckor i Tornedalen många värdefulla kontakter med människor som mött min farmor Fia. De fyllde på min bild av henne som jag har glädje av nu när jag har fortsatt att arbeta med en tredje bok som handlar om Matildas äldsta sons liv med sin familj.

Den 28 mars 2011

Snödropparna har tittat fram längs norrväggen redan i flera veckor. Nu sträcker  vintergäcken sina gula kronblad mot solen trots att de växer  alldeles vid snöhögen.

Naturen är i vila ännu , men ändå finns dessa synliga hälsningar från en jord som är på gång att låta all kraft få spricka ut snart när solen värmer jorden dag för dag.

 Januari 2011.

Innan min avresa till Övertorneå för att släppa den andra boken om Matilda till försäljning skriver jag dessa rader.

Det känns stort att släppa boken på den plats, den omgivning som jag beskrivit i böckerna.

Matildas och Johans familjegrav med alla de tidigt döda barnen finns bar ett 100-tal  meter från den plats  där jag kommer att stå och berätta om böckerna och Matildas liv.

Mina tankar har många gånger under denna kalla och snörika vinter gått till Johan och Matilda som fick sitta i släden i fyra mil när de skulle till kyrkan i Matarenki.

Vi har haft en snörik december här i Uppsala och periodvis har temperaturen rört sig kring - 20 grader.

Uppe i Tornedalen har de haft mindre snö.

Nu önskar jag alla mina läsare ett gott nytt 2011

 

 

 

Skyddande närvaro

Så nära

att det finns änglar

människor

som står oss bi

på alla våra vägar.

 

Din Rubrik

2013-02-17

Exempeltext. För att ändra till din egen text, klicka på knappen med en penna på sig.

Et factum est in tricesimo anno in quarto mense in quinta mensis cum essem in medio captivorum iuxta fluvium Chobar aperti sunt caeli et vidi visiones Dei in quinta mensis ipse est annus quintus transmigrationis regis Ioachin factum est verbum Domini ad Hiezecihel filium Buzi sacerdotem in terra Chaldeorum secus flumen Chobar et facta est super eum ibi manus Domini et vidi et ecce ventus turbinis veniebat ab aquilone et nubes magna et ignis involvens et splendor in circuitu eius et de medio eius quasi species electri id est de medio ignis et ex medio eorum pinnis eorum in quattuor partibus et facies et facies autem bovis a sinistris ipsorum quattuor et facies aquilae ipsorum quattuor et facies eorum et pinnae eorum extentae desuper duae pinnae singulorum iungebantur et duae tegebant corpora eorum et unumquodque coram facie sua ambulabat ubi erat impetus spiritus illuc gradiebantur nec revertebantur cum ambularent et similitudo animalium aspectus eorum quasi carbonum ignis ardentium et quasi aspectus lampadarum haec erat visio discurrens in medio animalium splendor ignis et de igne fulgor egrediens et animalia ibant et revertebantur in similitudinem fulguris coruscantis cumque aspicerem animalia apparuit rota.